När USAs utrikesminister Hillary Clinton deklarerade sin kandidatur till att bli det demokratiska partiets presidentkandidat sa hon: ”I am in”. Hon blev aldrig varken sitt partis presidentkandidat eller USAs president. Men som utrikesminister borde hon, eller hennes chef president Barack Obama, ha sagt åt Mubarak: ”You are out”. 
Världens ledande nation är USA, trots sådant som Europas enande i en union, Kinas ekonomiska framgångar och Indiens passerande av miljardstrecket i invånarantal. 
USA står för nästan hälften av världens militära satsningar även om USAs invånarantal är knappt fem procent av världens invånare. Fastän det kalla kriget upphörde för två decennier sedan har USA fortsatt sitt demokratiskt tvivelaktiga agerande från kampen mot Sovjetsystemet. Det är att stödja diktaturer hellre än att uppmuntra frihet och demokrati. Detta därför att USA fortfarande anser att det i många lägen gynnar USAs internationella intressen, av säkerhetspolitiska, ekonomiska och annan natur, att en stat har en viss typ av regim även om den är en diktatur hellre än en som är demokratiskt vald. 
Om man skulle tillämpa USAs nuvarande agerande på USA självt för 235 år sedan då landets invånare kämpade för att bli fria från den brittiska kolonialmakten, som var en diktatur, hade det varit bättre om amerikanerna fortsatt hade förvägrats självständighet och fria val. En amerikansk demokrati hade ju kunnat hota stabiliteten i regionen och världen, exempelvis om den allierat sig med Frankrike mot England. 
När ledningen för en nation med fler invånare än en fjärdedel av USA eller hela Tyskland stänger av Internet i landet är det minst sagt uselt av de som påstår sig vara världens främsta land för förordande av frihet och demokrati, USA, att förhålla sig ganska likgiltigt till det. 
Om president Obama och hans USA inte tycker att det är så allvarligt att ledningen i ett land stänger ned Internet, i syfte att förhindra fri informationsspridning som kan leda till demokrati, så kan ju USA själv på prov stänga ned Internet i USA några dagar. 
USAs agerande mot Egypten har många orsaker. En är att landet befarar att diverse radikala muslimska krafter ska växa sig starka om länder i Mellersta Östern, som Tunisien och Egypten, blir demokratier. 
En annan orsak är ett kvardröjande beteende från kalla kriget. Då delades världen upp mellan USA och dess västallierade å ena sidan respektive Sovjet och dess allierade å den andra. I varje regional konflikt fanns även öst-västkonflikten eftersom de två stormakterna stödde var sin regional part. Så var det i Mellersta Östern, på Koreahalvön, på Afrikas horn, i sydvästra Afrika, i Sydostasien och på flera ställen till.

I Mellersta Östern är USAs främsta allierade Israel. Utöver det har USA även stått på hyfsad god fot med några av arabländerna (de brukar kallas så) och några som gränsar till dem. 
Fram till slutet av 70-talet var Iran ett sådant land. Efter freden med Israel i Camp David 1978 blev Egypten ett sådant land. Saudi-Arabien har också hört till denna skara, liksom Turkiet. På 80-talet hörde Saddam Husseins Irak hit. Tunisien de senaste 23 åren kan också sägas ha legat nära denna grupp. 
Om det blir demokrati i dessa länder befarar USA att deras inflytande kan komma att minska. Visserligen är Turkiet en demokrati, som USA har goda band med, som Natoallierad med mera. Men det landet är, med sin placering delvis i Europa, kanske ett gränsfall. 

Visst förekommer ovidkommande och i vissa fall skadliga uppgifter men på det hela taget är ”Wikileaks” ofrånkomliga i dagens digitaliserade värld och i sak välkomna. En bred allmänhet får veta vad som sägs i de slutna rummen om frågor som ytterst kan drabba oss ovetande. Därmed kanke också hyckleriet i politiken minskar. 

Det är viktigt att komma ihåg grunden till läckorna. Det var det olagliga Irakkrigets skändligheter som den unge dataexperten i USA s militär protesterade mot genom att trycka på en knapp. I processen frigjordes hundratusentals dokument som skapat svallvågor över hela världen. 

Utan Wikleaks hade vi inte fått se hur kriget förråar till den grad att unga amerikanska soldater på tryggt avstånd i sin stridshelikopter, som i ett datakrigsspel, hänsynslöst beslutar mörda civila. I Irakkrigets spår avslöjas också hur politiska ledare runt om i världen talar ett språk offentligt på hemmaplan och ett helt annat i enrum med USA s företrädare. 

Sverige är inget undantag. Senast är det Tobias Billström som står där med otvättad byk efter avslöjandena om ministerns samtal med amerikanska företrädare. Han är ju ministern som anser att han för en human flyktingpolitik samtidigt som han låter asylsökande afghaner och irakier, även barn, återföras till sina hemländer trots skarp kritik från FN och Amnesty. Skadan drabbar inte bara honom själv och regeringen utan också det politiska klimatet i allmänhet. Sverigedemokraterna registrerar med välbehag att de inte är ensamma om sina nedlåtande uttalanden och känslokalla attityd mot flyktingar. 

Det andra stora kriget, det i Afghanistan, längre än de två världskrigen tillsammans, skärskådas också av Wikileaks. I den imponerande och detaljerade genomgången som New York Times ägnat åt dokumenten får vi del av samma inhumana språkbruk och krigföring av invasionsstyrkornas trupper som i Irak. Vi får också där läsa de ödesdigra uppgifterna att talibanerna nu har tillgång till samma typ av handhållna missiler som deras företrädare så effektivt använde för att få sovjetarmén på knä. 

I Sverige drabbar Afghanistanläckorna inte bara regeringen. Den nuvarande utrikespolitiske s-talesmannen begär, enligt den officiella rapporten från USA s Stockholmsambassad till Washington, om hjälp för att betvinga den växande folkliga kritiken mot Sveriges medverkan i kriget. Om man därtill går i armkrok med regeringen i denna den viktigaste utrikespolitiska frågan, då både abdikerar man i utrikespolitiken och ger tolkningsföreträde åt Carl Bildt. 

Det verkar troligt att vårt deltagande i Afghanistankriget under NATO-flagg bidrar till en allmän osäkerhet om var vi står i utrikespolitiken nu för tiden. Vad hände med vår militära alliansfrihet och våra blåa baskrar? I dag finns inte en enda svensk soldat under FN-flagg. 

Men det hade inte kunnat ske om USA, EU och enskilda EU-stater under veckan med kraft ställt sig bakom demonstranternas rättfärdiga krav. 
Men EU har varit försiktigt och USA har av maktpolitiska skäl tvekat. Och lilla Sverige har lydigt fogat sig under deras hållning. För Sveriges del ser vi här ett exempel på hur inordningen under EU tagit udden av varje självständigt ställningstagande: 
Ingen, allraminst Sverige, har kunnat ta den moraliska ledningen i kritiken av denna diktatur. 
Alla har, av krassa maktskäl, avvaktat. Att höra Fredrik Reinfeldt igår kommentera den senaste utvecklingen var direkt beklämmande. > > 
Priset betalas av det egyptiska folket. De Mubarak-vänliga krafter som igår demonstrerade består till en del säkerligen av regimens klienter - inom polis- och säkerhetstjänst - men också av rädda eller privilegierade människor som genuint sätter stabiliteten före demokratin. 
Men inte heller dessa demonstranter skulle ha gett sig ut på gatorna om världssamfundet vågat ta ställning för den demokratiska revolutionen.
Ännu är ingenting avgjort. Demokratikämparna kan till slut komma att segra. Och skalvet fortsätter att skaka arabvärlden - igår meddelade Jemens president sedan trettio år att han avgår.
Men världssamfundet har förlorat sin heder, liksom den svenska regeringen och inte så få officiösa liberaler som fruktar islamister mer än de älskar demokratin. 

Humanister har önskat att knyta band med grupper och individer som bejakar ett öppnare samhälle, med ökat folkligt inflytande, religions- och livsåskådningsfrihet, samt inte minst press- och yttrandefrihet. Egypten är ett av de länder i regionen, där åtminstone några sådana kontakter exempelvis i samband med konferenser har varit möjliga. 

Efter en period under kalla kriget där sekularism stod i fokus i många arabiska länder, har de senaste 20-30 åren inneburit att en allt mer islamistisk agenda varit på frammarsch. Vi humanister vill att Egypten och så många som möjligt av dess arabiska grannar utnyttjar det historiska läge som nu uppstått och väljer frihetens väg; att slutligen bli moderna rättsstater och inte falla för reaktionära och islamistiska krafter. 
Häromdagen kunde vi i radions ”P1 Morgon” höra hur en svensk-egyptisk sympatisör till det Muslimska brödraskapet ser en framtid där Egypten styrs enligt Sharialagar. Det vore tragiskt om sammanblandningen av religion och politik nu skulle fira nya triumfer efter att den gamla regimen förhoppningsvis faller.   

Diktaturerna måste avvecklas och det så snart som möjligt. Sekulära demokratier, där såväl yttrande- som religionsfriheten är garanterad, är en hållbar lösning för framtiden. Ett sekulärt och öppet samhälle är en förutsättning för mångfald och att var och en ska kunna omfatta vilken tro eller vilka åsikter man vill. 
För att kunna respekteras som fullvärdig demokrati krävs att landet upprätthåller ett system med fria, periodiskt återkommande val, tillåter oppositionspartier och fri opinionsbildning samt att allmän och lika rösträtt råder – för både män och kvinnor. 
Anna Bergström, 
styrelseledamot i förbundet Humanisterna 

Någon kvällspresskrönikör tyckte att de kriterier som tagits fram är omänskliga. Ändå är det inte ett krav att en ny S-partiledare ska sitta i riksdagen. 
Naturligtvis florerar namn på tänkbar ny S-partiledare. Egentligen borde ett tydligt namn ha utkristalliserats vid det här laget. Men det har inte skett. Det beror på att det råder oenighet i S om vem som bör bli partiledare. 
För några veckor sedan fanns det över tio realistiska namn. Ett halvdussin av S-tidningarna förordade var sitt namn. Så det råder inte brist på kandidater. Problemet är att ingen verkar vara tillräckligt bra, i meningen att personen bedöms ha alla de egenskaper som krävs för att passa som S-partiledare. 
Detta kan tyckas konstigt. När det finns många kandidater borde väl någon passa. Orsaken att det inte gör det är flera. Låt oss lista några. 
En är strukturella skäl. S är ett stort parti och ett som ofta regerar. Det ställer högre krav på dess ledare än i övriga partier. 
Trots att snittnivån på S minskat, från 45 procent på 30-talet fram till 90-talet till cirka 35 procent på 00-talet, är partiets relativa storlek ännu betydande. De övriga partierna i riksdagen har blivit fler så snittstorleken på ett parti där är mindre än på 70-talet. 
Även om det kan verka kräset är det så att en person som kan passa som ledare för Center- eller Folkpartiet inte håller måttet som S-ledare och statsministerkandidat. 
Man kan tro att ett mindre S oftare hamnar i opposition. Men S kan tvärt om komma att regera lika ofta som förr. En S-ledare kan därför komma att behöva leda en koalitionsregering, dessutom olika typer av sådana. 
Det här nya läget för S ställer än högre krav än förr på S-ledaren. Där tidigare S-ledare kunnat regera ensamma, med Vänsterpartiet / VPK som stödparti, måste en S-ledare numera kunna leda en koalition, oavsett om det är med partier i vänsterblocket eller borgerliga blocket. 
För S finns, trots folkrörelsehistoriken, en tradition av starka ledare. Alla har varit män, utom Mona Sahlin. Ett mått av patriarkal förväntan på ledarskapet finns därmed, bland de aktiva i S och hos de väljare som S har och hoppas få. 
I Sverige i dag har jämställdheten mellan könen gått långt, troligen längst i världen, även om det går att nå lite till. Män och kvinnor jobbar på allehanda arbetsplatser jämställt och kvinnliga chefer på olika nivåer finns det gott om. I nöjesbranschen, sporten, mediebranschen, utbildningsväsendet, sjukvården med flera områden finns många framstående, ledande, beslutsfattande kvinnor. 
Men i politiken, där regeringschefen är yttersta makthavaren, är förväntan hög på att den person som sitter på den posten ska vara en man. Många andra länder, i regel med lägre grad av jämställdhet, har haft kvinnliga presidenter eller premiärministrar. Island, Finland, Norge, Tyskland, Storbritannien, Israel, Indien, Brasilien, Chile, Filippinerna, Australien är några av dem. Men inte Sverige. 
Väljer S återigen en kvinnlig S-ledare kan partiet få samma problem som i gångna valet. I det hade S-partiledaren en tradition av manliga statsministrar att övervinna utöver uppgiften att övertyga väljarna om fördelarna med egna regeringsalternativet. 

Ett parti, eller regeringsalternativ, med en manlig ledare har helt enkelt lättare att vinna ett val i Sverige än ett med en kvinnlig ledare. Att en man är statsminister är ju normen medan att en kvinna är det aldrig har förekommit. 
På DD-ledarsidan i höstas skrev jag att Sven Erik Österberg skulle ha bäst chans att bli ny S-partiledare. Jag trodde att han skulle ha bäst förutsättningar att ena partiet. Österberg skulle likna Ingvar Carlsson eller Tage Erlander i vissa avseenden: grå och traditionell men accepterad av alla i partiet. 
Uppgifter de senaste dagarna tyder dock på att det inte finns en majoritet i partiet för Österberg. Skulle det finnas det skulle han redan ha utkristalliserats som nästa S-ledare och kongressens ja i slutet av mars vara en formalitet. 
Nu närmar sig kongressen med stormsteg och S har inte kunnat ena sig om ett namn på ny partiledare. De mest ministererfarna, Margot Wallström, Tomas Bodström och Pär Nuder, har sagt tydliga nej. 
Namn på 60-åringar eller äldre, som Anders Sundström, Jan Eliasson, Leif Pagrotsky, har florerat. Men partiet är inte inne på en övergångslösning i form av en relativt sett äldre politiker. Kanske gör det att även Österberg, snart 56 år, inte bedöms vara rätt val. 

En räcka (relativt sett) yngre namn florerar varav några är Veronica Palm, Thomas Östros, Mikael Damberg, Ylva Johansson, Lena Sommestad. 
Med dem sägs alltid någon nackdel finnas: saknar ministererfarenhet, stöter bort väljare, splittrande, oerfaren. 
Men nu börjar det brännas för S att klämma ur sig ett partiledarnamn. 
Härom dagen slöt Göran Greider i DD-ledare upp bakom Veronica Palm, även om det om henne liksom om andra går att räkna upp nackdelar. 
Att Palm saknar erfarenhet som minister eller är relativt sett ung (med politiska mått mätt) behöver inte vara en nackdel. Inom kort kan nästan alla andra partier ha ledare som är lite yngre. Snart kan Jonas Sjöstedt vara V-ledare. Och manligt MP-språkrör lär bli Gustav Fridolin, 28 år. C-ledare i valet 2014 är kanske Annie Johansson, 27 år. 
Redan 2014 kan det finnas många partiledare som är ganska unga och några av dem är kvinnor.