Någon kvällspresskrönikör tyckte att de kriterier som tagits fram är omänskliga. Ändå är det inte ett krav att en ny S-partiledare ska sitta i riksdagen. 
Naturligtvis florerar namn på tänkbar ny S-partiledare. Egentligen borde ett tydligt namn ha utkristalliserats vid det här laget. Men det har inte skett. Det beror på att det råder oenighet i S om vem som bör bli partiledare. 
För några veckor sedan fanns det över tio realistiska namn. Ett halvdussin av S-tidningarna förordade var sitt namn. Så det råder inte brist på kandidater. Problemet är att ingen verkar vara tillräckligt bra, i meningen att personen bedöms ha alla de egenskaper som krävs för att passa som S-partiledare. 
Detta kan tyckas konstigt. När det finns många kandidater borde väl någon passa. Orsaken att det inte gör det är flera. Låt oss lista några. 
En är strukturella skäl. S är ett stort parti och ett som ofta regerar. Det ställer högre krav på dess ledare än i övriga partier. 
Trots att snittnivån på S minskat, från 45 procent på 30-talet fram till 90-talet till cirka 35 procent på 00-talet, är partiets relativa storlek ännu betydande. De övriga partierna i riksdagen har blivit fler så snittstorleken på ett parti där är mindre än på 70-talet. 
Även om det kan verka kräset är det så att en person som kan passa som ledare för Center- eller Folkpartiet inte håller måttet som S-ledare och statsministerkandidat. 
Man kan tro att ett mindre S oftare hamnar i opposition. Men S kan tvärt om komma att regera lika ofta som förr. En S-ledare kan därför komma att behöva leda en koalitionsregering, dessutom olika typer av sådana. 
Det här nya läget för S ställer än högre krav än förr på S-ledaren. Där tidigare S-ledare kunnat regera ensamma, med Vänsterpartiet / VPK som stödparti, måste en S-ledare numera kunna leda en koalition, oavsett om det är med partier i vänsterblocket eller borgerliga blocket. 
För S finns, trots folkrörelsehistoriken, en tradition av starka ledare. Alla har varit män, utom Mona Sahlin. Ett mått av patriarkal förväntan på ledarskapet finns därmed, bland de aktiva i S och hos de väljare som S har och hoppas få. 
I Sverige i dag har jämställdheten mellan könen gått långt, troligen längst i världen, även om det går att nå lite till. Män och kvinnor jobbar på allehanda arbetsplatser jämställt och kvinnliga chefer på olika nivåer finns det gott om. I nöjesbranschen, sporten, mediebranschen, utbildningsväsendet, sjukvården med flera områden finns många framstående, ledande, beslutsfattande kvinnor. 
Men i politiken, där regeringschefen är yttersta makthavaren, är förväntan hög på att den person som sitter på den posten ska vara en man. Många andra länder, i regel med lägre grad av jämställdhet, har haft kvinnliga presidenter eller premiärministrar. Island, Finland, Norge, Tyskland, Storbritannien, Israel, Indien, Brasilien, Chile, Filippinerna, Australien är några av dem. Men inte Sverige. 
Väljer S återigen en kvinnlig S-ledare kan partiet få samma problem som i gångna valet. I det hade S-partiledaren en tradition av manliga statsministrar att övervinna utöver uppgiften att övertyga väljarna om fördelarna med egna regeringsalternativet. 

Ett parti, eller regeringsalternativ, med en manlig ledare har helt enkelt lättare att vinna ett val i Sverige än ett med en kvinnlig ledare. Att en man är statsminister är ju normen medan att en kvinna är det aldrig har förekommit. 
På DD-ledarsidan i höstas skrev jag att Sven Erik Österberg skulle ha bäst chans att bli ny S-partiledare. Jag trodde att han skulle ha bäst förutsättningar att ena partiet. Österberg skulle likna Ingvar Carlsson eller Tage Erlander i vissa avseenden: grå och traditionell men accepterad av alla i partiet. 
Uppgifter de senaste dagarna tyder dock på att det inte finns en majoritet i partiet för Österberg. Skulle det finnas det skulle han redan ha utkristalliserats som nästa S-ledare och kongressens ja i slutet av mars vara en formalitet. 
Nu närmar sig kongressen med stormsteg och S har inte kunnat ena sig om ett namn på ny partiledare. De mest ministererfarna, Margot Wallström, Tomas Bodström och Pär Nuder, har sagt tydliga nej. 
Namn på 60-åringar eller äldre, som Anders Sundström, Jan Eliasson, Leif Pagrotsky, har florerat. Men partiet är inte inne på en övergångslösning i form av en relativt sett äldre politiker. Kanske gör det att även Österberg, snart 56 år, inte bedöms vara rätt val. 

En räcka (relativt sett) yngre namn florerar varav några är Veronica Palm, Thomas Östros, Mikael Damberg, Ylva Johansson, Lena Sommestad. 
Med dem sägs alltid någon nackdel finnas: saknar ministererfarenhet, stöter bort väljare, splittrande, oerfaren. 
Men nu börjar det brännas för S att klämma ur sig ett partiledarnamn. 
Härom dagen slöt Göran Greider i DD-ledare upp bakom Veronica Palm, även om det om henne liksom om andra går att räkna upp nackdelar. 
Att Palm saknar erfarenhet som minister eller är relativt sett ung (med politiska mått mätt) behöver inte vara en nackdel. Inom kort kan nästan alla andra partier ha ledare som är lite yngre. Snart kan Jonas Sjöstedt vara V-ledare. Och manligt MP-språkrör lär bli Gustav Fridolin, 28 år. C-ledare i valet 2014 är kanske Annie Johansson, 27 år. 
Redan 2014 kan det finnas många partiledare som är ganska unga och några av dem är kvinnor. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När USAs utrikesminister Hillary Clinton deklarerade sin kandidatur till att bli det demokratiska partiets presidentkandidat sa hon: ”I am in”. Hon blev aldrig varken sitt partis presidentkandidat eller USAs president. Men som utrikesmini...

Visst förekommer ovidkommande och i vissa fall skadliga uppgifter men på det hela taget är ”Wikileaks” ofrånkomliga i dagens digitaliserade värld och i sak välkomna. En bred allmänhet får veta vad som sägs i de slutna rummen om frågor som...

Men det hade inte kunnat ske om USA, EU och enskilda EU-stater under veckan med kraft ställt sig bakom demonstranternas rättfärdiga krav. Men EU har varit försiktigt och USA har av maktpolitiska skäl tvekat. Och lilla Sverige har lydigt fogat sig und...

Humanister har önskat att knyta band med grupper och individer som bejakar ett öppnare samhälle, med ökat folkligt inflytande, religions- och livsåskådningsfrihet, samt inte minst press- och yttrandefrihet. Egypten är ett av de länder i regionen, där...